Det har varit en jättemysig lördag idag. Sonen har varit här och det har varit jättegott att få umgås lite med honom. Visserligen har han mest suttit i köket och pluggat, men vi har ätit både frukost och lunch tillsammans och hunnit prata en hel del. Det blev tyst när han gick...
När han åkt iväg la jag mig på soffan. Vaknade någon timme senare och var vrålhungrig. Så mycket tristare det är att äta ensam! Sällskap är bästa kryddan, sägs det. Jag håller med!
Så nu är det lördagskväll. Jag har under många år hatat just lördagskvällar. Varför? Jo, för att de har inneburit ensamhet. Har hatat att veta att alla andra är tillsammans med sina familjer medan jag suttit själv. För även när det funnits en man i mitt liv, så har jag oftast varit själv på lördagarna. Det har varit småbarn inblandade eller långa avstånd och annat, som gjort att vi inte setts lördagskvällar. Numera känner jag annorlunda. Tycker det är ganska mysigt att sitta själv och se en film eller läsa en bra bok. Jag är ju inte "ensam i livet". Mina veckor innehåller ofta en hel del aktiviteter och sociala sammanhang. Då är det ganska skönt att ha "min helg", då jag kan umgås med mig själv och hämta ny energi inför veckan som kommer. Att kunna känna så här, är lycka för mig. Att kunna trivas i mitt eget sällskap och uppskatta det, istället för att se mig som ett offer. Det är jag som bestämmer över mitt liv och det är jag som formar det. Och för första gången på länge (någonsin?) trivs jag med det som det är.
