Sandra lättar hjärtat

Det har varit en jättemysig lördag idag. Sonen har varit här och det har varit jättegott att få umgås lite med honom. Visserligen har han mest suttit i köket och pluggat, men vi har ätit både frukost och lunch tillsammans och hunnit prata en hel del. Det blev tyst när han gick...

 

När han åkt iväg la jag mig på soffan. Vaknade någon timme senare och var vrålhungrig. Så mycket tristare det är att äta ensam! Sällskap är bästa kryddan, sägs det. Jag håller med!

 

Så nu är det lördagskväll. Jag har under många år hatat just lördagskvällar. Varför? Jo, för att de har inneburit ensamhet. Har hatat att veta att alla andra är tillsammans med sina familjer medan jag suttit själv. För även när det funnits en man i mitt liv, så har jag oftast varit själv på lördagarna. Det har varit småbarn inblandade eller långa avstånd och annat, som gjort att vi inte setts lördagskvällar. Numera känner jag annorlunda. Tycker det är ganska mysigt att sitta själv och se en film eller läsa en bra bok. Jag är ju inte "ensam i livet". Mina veckor innehåller ofta en hel del aktiviteter och sociala sammanhang. Då är det ganska skönt att ha "min helg", då jag kan umgås med mig själv och hämta ny energi inför veckan som kommer. Att kunna känna så här, är lycka för mig. Att kunna trivas i mitt eget sällskap och uppskatta det, istället för att se mig som ett offer. Det är jag som bestämmer över mitt liv och det är jag som formar det. Och för första gången på länge (någonsin?) trivs jag med det som det är.

 

Jag och min bror står varandra nära. Det har vi alltid gjort. Det är drygt 3,5 år mellan oss och när vi var barn lekte vi mycket med varandra. Vi sökte tryggheten hos varandra när det blåste stormvindar i vårt hem och vi har delat mycket glädje och sorg. Under några år när jag bildade familj och han flyttade hemifrån var kontakten lite si och så, men sen hittade vi tillbaka till varandra igen. Han har alltid funnits där när mitt liv kraschat ihop och jag har alltid stöttat honom när han haft det jobbigt.

 

Nu har jag dock märkt ett tråkigt mönster och det gör mig ledsen. Kanske står vi inte varandra så nära längre? Våra liv är väldigt olika. Jag är skild, sedan 10 år tillbaka och har under de här åren åkt lite av en berg och dalbana, både vad gäller relationer och psykiskt mående. Han är gift, har ett bra jobb och en son på snart 3 år. Han har ocskså sina ups and downs vad gäller psyket, så allt är så klart inte perfekt. Jag vet, av erfarenhet, att livet kan vara något kaotiskt när man är småbarnsförälder och det har jag förståelse för. Ändå känns det trist att känna att jag på något vis inte har samma plats i hans liv längre. Självklart inser jag ju också att det är med sin fru, och min underbara svägerska, han delar stort och smått med nu. Helt naturligt!

 

Mönstret jag numera ser är att när han någon gång ringer mig, vilket inte händer så ofta längre, så handlar det alltid om att fråga om jag kan vara barnvakt. Jag älskar min lille brorson och passar honom gärna, men känner mig utnyttjad på något sätt. Är jag fånig? Kanske. Saknar nog bara tiden när min brorsa ringde för att "bara" höra hur jag har det och verkligen verkade bry sig om svaret. Kanske tog min, mycket allvarliga, depression för 2,5 år sedan död på en del av vår relation. Kanske slet ut den liksom. Han drog ett stort lass under en period och fanns där för mig hela tiden. Det kanske blev för mycket för honom. Känner ju att han inte längre orkar lyssna när jag har något att berätta. Detta gör att jag inte säger så mycket och det gör ju också att vi inte längre känner varandra lika väl. 

 

Skit, ju mer jag skriver om det här desto mer inser jag hur ledsen jag är för detta. Borde nog sätta mig ner och prata med honom en dag. Det är ju så han och jag alltid gjort tidigare. Kommunicerat och löst problemen. Något vi lärde oss för att överleva en kaotisk uppväxt.

 

Jag saknar min älskade lillebror <3