Sandra lättar hjärtat

Igår blev det ytterligare en dag i morgonrock. Mådde riktigt dåligt och kände mig febrig. Dock utan feber. Jag har såna dagar ibland. Då är det underbart att ha möjligheten att kunna styra sina dagar själv och att helt enkelt kunna välja att göra ingenting en dag eller två.

 

Idag har jag däremot varit både sminkad, påklädd och ute. Har fikat med Jeanette. Jag hade laddat för att ta upp det här med att hon måste förvarna när Micke är i stan. Hon förekom mig dock och började med att be om ursäkt för att hon inte förstått och för att hon haft svårt att tro på mig. Han hade närmligen haft sin nya tjej (stackars kvinna!!) med sig på festen i lördags. Efter några timmar och en hel del alkohol hade han flippat ut helt. Hade behandlat sin tjej lika illa, som han brukade behandla mig. Han både skrek, slängde saker och kränkte henne verbalt. Detta hände aldrig inför andra när vi var tillsammans. Misstänker att det beror på att jag inte dricker alkohol och att han därför inte heller gjorde det när vi var på samma ställe.

 

För att göra en lång historia kort så förstår Jeanette mig nu till fullo. Kanske behövde hon se med egna ögon. Han både skrämde henne och gjorde henne ledsen och besviken. Så vår fika blev ganska jobbig, eftersom den rev upp allt gammalt för mig, men den var också mysig eftersom jag kände att vi kunde prata "som vanligt" igen. Vi pratade länge om Micke, men även om vår vänskap som blivit lidande pga honom. Känns oerhört skönt nu även om jag är ledsen för den nya tjejens skull. 

 

Ångesten är jobbig ikväll. Stundtals skakar benen okontrollerat och jag mår lite illa. Det skrämmer mig dock inte eftersom jag vet att det beror på allt vi pratat om idag. Hoppas kunna sova i natt (helst utan mardrömmar) och vakna till en ny, lite ljusare dag imorgon.

 

Puss!!

 

Jag känner mig faktiskt stolt. Har lärt mig att man måste konfrontera sina rädslor. Gick och handlade med en puls som bankade hårt och med ett stort ångestpåslag. Jag var livrädd och kände hur jag skakade i kroppen, men jag gjorde det iaf. Mest rädd var jag när jag öppnade porten, när jag kom hem igen, och insåg att han skulle kunna stå utanför min lägenhetsdörr. Det gjorde han inte, tack och lov! Delvis är min rädsla inte logisk, men det är ju så det är med rädslor. 

 

Ringde sonen, som blev riktigt irriterad på hela situationen. Fick lova att ringa honom om Micke skulle dyka upp. Inte för att han kan göra något från där han berfinner sig, men han vill vara så mycket stöd han kan. Han tipsade dessutom om att det finns laglig överfallsspray att köpa. Det kan kanske få mig att känna mig lite tryggare när Micke är i stan. Värt ett försök!

 

Har bakat en Mjuk Pepparkaka idag. Använde ett recept jag hittade på nätet. Jag är både mjölk- och äggallergiker och detta var ett perfekt recept. Nyfikna klickar HÄR! Tänkte frysa in den och bjuda på den på julafton, som vi ska fira här hemma.

 

Vi träffades förra sommaren, på en fest hemma hos Jeanette, som är en gemensam vän. Starka känslor uppstod i princip omedelbart. Inte ens de 50 milen, som skiljer oss åt, blev något hinder för vår kärlek och vi blev snabbt ett par. Jag var så lycklig och så kär! Tyvärr så kär att jag inte såg signalerna, som var ganska tydliga nu när jag ser tillbaka. 

 

För att göra en lång historia kort så insåg jag till slut att han är en manipulativ psykopat och psykiskt sjuk. Han skrämde mig och det tog tid för mig att ta mig ur vår relation. Den här typen av män vet vad de vill och de släpper inte sin kvinna utan strid och manipulation. Till slut lyckades jag iaf lämna honom. Sedan den 19 januari har jag inte besvarat varken telefonsamtal, sms eller spelinbjudningar i mobilen, från honom. Har han gett upp? Vet inte, det är bara ca 2 månader sedan han senast bjöd in mig att spela Quizkampen med honom. Jag avböjde så klart.

 

Eftersom han bor så långt härifrån skulle allt kunna vara slut så här, men eftersom vi har vår gemensamma väninna Jeanette, så är det inte så enkelt. Hon förstår nämligen inte att jag kan vara rädd för Micke. Hon anser att han är helt underbar och fantastisk o.s.v. De var tillsammans någon gång under sent 80-tal och hon anser att han är lika fin nu som då. Jeanette har en del psykiska diagnoser själv och kanske är det därför hon inte förstår. Eller har han lyckats manipulera henne totalt? Jag vet inte. Vet bara att hon varken kan eller vill förstå mig. 

 

Igår kväll, precis innan jag skulle lägga mig och sova kollade jag min Facebook. Fan, fan, fan!!! Hemma hos Jeanette var det fest och på flera av festbilderna ser jag Micke!!! Alltså är han i stan igen! Bara några veckor sedan detta hände senast. Hon har lovat berätta för mig när han är i stan så att jag vet, men det har hon tydligen glömt.

 

Jag är verkligen livrädd och ångesten höll mig vaken sent i natt. Behöver handla lite, men vet inte om jag vågar gå ut. Tänk om han dyker upp!! Önskar han bara kunde stanna där han hör hemma (i norr!!!). Vill dock poängtera att han aldrig slog mig eller på något annat sätt gjorde mig illa fysiskt. Däremot skadade han mig psykiskt och han har en otrolig förmåga att manipulera mig och få mig precis dit han vill. Jag skulle inte klara att möta honom igen. Det jag känner när jag ser hans ansikte på dessa Facebookbilder är inte bara rädsla, tyvärr. Attraktionen till denna snygga man finns fortfarande kvar.

 

Hatar honom och den makt han har över mig och han skrämmer skiten ur mig med sitt sjuka beteende!!! Han är långt ifrån frisk.